Tvillingarna Jonathan och Joakim Häll spelade många år i den grönvita tröjan. I dag ligger fotbollsskorna på hyllan men kärleken till klubben är lika stark som i spelarnas glansdagar.

Det är eftermiddag på VSK när tvillingbröderna Häll kommer på besök. De är väl bekanta med korridorerna på Solid Park Arena, här har de ägnat många timmar av sitt liv till fotbollen. 

När undertecknad ber bröderna Häll att berätta om sig själva, funderar de efter en stund innan de nästan säger i kör på varandra. Bestämt men vänligt:
– Vi är VSK:are. 

Bild: VSK Fotboll

Jonathan och Joakim Häll började sin fotbollsresa i VSK:s Akademi i unga tonåren och fick möjligheten att spela flertalet säsonger i A-laget. 

De minns tillbaka. På säsongerna 2013 och 2014 när slutet av säsongerna innebar tuffa och nervryckande matcher som skulle avgöra VSK:s framtid i divisionen. Samtidigt, under dessa år, kantades brödernas träning av små känningar i knän och leder. Men det var svårt att lyssna på kroppen när hjärtat sa ”spela fotboll”. 

I slutet av 2014 åkte Grönvitt till Norrköping för att möta IF Sylvia. En match som var en av de där viktiga matcherna att vinna.
– Det var en fantastiskt rolig match, berättar Joakim och fortsätter:
– Det var en stor supporterskara från VSK som fanns på plats för att stötta oss. Mycket folk som var på plats.

Insatsen den dagen räckte inte hela vägen för att Grönvitt skulle segra och matchen slutade oavgjort. Det var när tabellmotståndaren Valsta Syrianska förlorade sin match som VSK:s öde i divisionen bestämt – Grönvitt höll sig kvar. Medan klubben firade hade bröderna kommit till en smärtsam insikt. Det gick inte längre att spela fotboll. 
– Det var ett speciellt scenario, när skadorna blev för påtagliga för att kunna spela fotboll. Det var tufft att inse att det inte gick längre, att det gjorde för ont, berättar Joakim. 

Tvillingbröderna hade båda drabbats av skadefenomenet ”hopparknä”, som uppstår när senan under knäskålen blir överbelastad. 

Tiden därpå innebar rehab, en period som inleddes med försiktighet. 
– Det skulle bli tolv veckor från början. Vi var här jämt och även om vi inte var delaktiga i fotbollsträningen var vi på plats för vår rehab, berättar Jonathan. 

”Bland de finaste minnena vi har är från tiden vi spelade i VSK, det blir känslosamt att tänka tillbaka på det”

Jonathan Häll

Tolv veckor blev månader, som till slut blev år. Efter säsongen 2017 lade Joakim och Jonathan fotbollskorna på hyllan. 
– Vi kunde inte spela under säsongen, all fokus var på rehab. Men vi var med hela tiden, vi var här, säger Joakim. 
Jonathan fyller i:
– Vi kände båda två efter säsongen att det inte gick längre. Vi kunde inte träna fotboll längre. 

Det är tungt att tänka tillbaka på, säger dem. Även om bröderna i dag mår bra, båda satsar fullt på sina jobb och följer VSK på läktaren, men det är ändå i omklädningsrummet man helst vill vara. 
– Man känner det extra mycket när det är dags för VSK att spela match, berättar Joakim. 
Jonathan nickar:
– Bland de finaste minnena vi har är från tiden vi spelade i VSK, det blir känslosamt att tänka tillbaka på det. 

Bild: VSK Fotboll

Att dela fotbollsglädjen som syskon var speciellt, ibland inte mer annorlunda än att dela det med en kompis.

– Vi har alltid spelat tillsammans. Rullat boll i hallen när vi var små. Det var ju såklart jätteroligt att dela det med någon. Framför allt i rehabtiden, hade man en tyngre dag så fanns det någon där att stöta en, vi peppade varandra, säger Joakim. 
– Det spelade nog ingen roll att vi är bröder egentligen, det är alltid kul att ha en nära vän, säger Jonathan. Joacim tittar på sin bror och det blir tyst några sekunder. 
– Vi har ju aldrig bråkat med varandra egentligen. 
– Nej, vi kanske hade någon brottningsmatch när vi var tio år, säger Joacim. 
– Ja, det är inget kul att bråka så vi skiter i det, skrattar Jonathan. 

Text: Ida Björnström