Från Yemen till VSK – en resa väl värd att berätta
Fotboll förenar mer än den separerar – här är ett porträtt på en av klubbens många akademiledare. Vi får träffa Murtada Al Turfi vars resa till VSK har varit lång och krokig. Vår skribent Henric Nilsson har gjort intervjun och lämnar också sina egna reflektioner.
Alldeles intill Skallbergsskolan finns en stor fotbollsplan. Planen är ett slags komprimerat utsnitt av dagens Sverige. Står man mitt på den är det lika långt till de välbeställda villorna som till hyreshusen av helt annan standard.
Efter att ha jobbat 15 år på skolan har jag tillbringat mycket tid på planen. Sett vilken integrerande kraft fotbollen kan ha men också blivit varse hur lång vägen kan vara från den spontana fotbollen i kvarteret, till den organiserade tillvaron i klubbarna runtom i stan. Det är lätt fokuset förflyttas från något kreativt som fotboll till något destruktivt.
Positiva förebilder är viktiga En av dessa heter Murtada Al Turfi. Han har gjort en resa väl värd att uppmärksamma.
Minns väldigt väl en vårdag för för 13-14 år sedan när en kille med nyfiken blick kom till planen och slog sig samman med ungarna som redan spelade där. Han hade inte hunnit lära sig svenska så bra då men via gester och genom fotbollens universella språk blev han direkt en del av spelet och matchen.
Jag hade inte Murre, som han så småningom kom att kallas, så mycket under hans tid på Skallbergsskolan, vi sågs emellertid på skolans planer. Han som energiskt deltagande spelare, jag inte fullt lika energisk som rastvakt.
När vi stött på varandra efter hans tid på skolan har vi alltid växlat några ord med varandra. Nästan uteslutande om fotboll. Sporten har som sagt en unik kraft. Upplevde honom som en godhjärtad och klok kille.. Oro fanns under tonåren, fotbollen och starka förebilder på högstadiet förde honom emellertid rätt.
Efter några av VSK:s matcher den säsongen har vi mötts i Hitachis innandömen. Ett glatt återseende efter ganska många år. Han är numera en vuxen man men med den där nyfikna blicken intakt. Murre och jag har pratat en del under dessa tillfällen. Han har exempelvis berättat om sin nya roll som juniortränare.
Vilken resa han gjort! Från nyanländ 10-åring till juniortränare och blivande gymnasielärare. En tanke växte fram i mitt huvud. Den här killens historia måste fram. Varför inte en intervju?
Murre var inte svårfångad utan ställde glatt upp. Vid 14 i måndags stämde vi träff utanför Hitachi. Strax innan VSK:s herrar skulle bege sig till Stockholm och Tele2. Vi slöt upp vid parkeringen, tog oss in i arenans spelargång och placerade oss i domarnas omklädningsrum.
Efter lite kallprat om gamla polare han haft och minnen av sin tid på Skallberget satte vi i gång. Han berättade med inlevelse om allt. Tidiga åren i Yemen, ankomsten till Sverige och passionen för fotbollen som tveklöst varit viktig och fungerat som en språngbräda.
Du kom till Sverige när du var 10 år. Vad minns du från ditt hemland från åren innan?
– Jag är född i Irak men bodde bara där i 40 dagar. Så liten var jag när vi flyttade och då flyttade vi till Yemen och där bodde vi i 10 år. Vad jag minns därifrån är att det var fattigt men när alla är fattiga så är det okej då har man roligt tillsammans i stället och känner inte av fattigdomen. Elen släcktes varannan timme men det var ingen fara för då tände vi ett ljus och hade jättemysigt med familjen. Så funkar det liksom. Jag har bra minnen därifrån.
– Kommer ihåg att vi spelade mycket fotboll, där finns det inte fotbollslag som här, men vi hade idrott två gånger i veckan och idrotten där handlade om fotboll. Det fanns inget annat. Sedan spelade vi mycket fotboll på gatan, vi som bodde i området. Vi la tofflor som målstolpar och spelade barfota på vägarna. Vägarna är ju inte som vägarna här utan det var mindre trafik, kom en bil flyttade vi på grejerna bara.
– Vi var kanske inte bra på fotboll men vi spelade jämt. Vi tittade inte på fotboll heller för den tillgängligheten fanns inte. Jag kommer bara ihåg en match vi såg live i Yemen, det var VM-finalen 2006. Då tog pappa oss till ett stort ställe inne i stan där de hade en stor skräm. Minns även en till match jag såg innan vi flyttade till Sverige, en VM-kvalmatch mellan Algeriet och Egypten. Det var en stor grej och vi kollade på matchen hemma. De är de matcherna jag minns att vi såg i Yemen.
– När vi var på väg att flytta till Sverige så mellanlandade vi i Irak för att träffa släkten. Där hade jag en kusin som hejade på Barca och en annan på Real, då fick jag koll på vilken rivalitet som fanns inom sporten. Innan visste jag knappt att det fanns olika lag.
Kom du ni direkt till Västerås och Skallberget när ni flyttade till Sverige?
– Ja. Först bodde vi i en liten tvårummare där vi tre bröder fick dela på ett rum, sen bytte vi till en större lägenhet.
Hur såg familjesituationen ut i övrigt?
– Ja det var som sagt jag och två bröder, vi bodde med våra båda föräldrar, mamma jobbade som undersköterska och pappa hade lite olika jobb.
Hur kändes det att komma hit i den åldern och med det bagage du skaffat dig som 10-åring?
– Jag började på Emmausskolan för att lära mig svenska och gick där fem månader. Det gick rätt fort att komma in. Efter fem månader började jag på Skallbergsskolan. Min lärare där var på mig rätt mycket och var bra men framför allt minns jag fritidsgårdens stöd.
– Jag ville börja i fotboll men visste inte riktigt hur jag skulle göra. Vem ska jag höra av mig till och hur ska jag ha råd? Så tror faktiskt jag var 14 år när jag spelade organiserad fotboll för första gången. Då var jag tillräckligt trygg att kunna prata och dessutom fixa pengar själv.
Du fixade allt det själv? Du hade ingen stöttning?
– Inte med en biten men med mycket annat. I den åldern, 13-14, fixade irakiska föreningen ett lag som hette Babylon. De tränade på Wennströmska och där var jag med. De tränade mellan 8 och 9 på kvällarna. Minns att jag gick till och från träningarna och var hemma bortåt 10. Många fick skjuts men mina föräldrar hade inte tagit körkort då.
– På somrarna tränade vi på Råby. Gick även till och från de träningarna vilket är en bit. Jag spelade i en 9-manna serie i den vevan men annars spelade jag inte så jättemycket organiserad fotboll. Med vänner har jag dock alltid lirat massor. Från 15 års ålder började jag döma fotboll och gjorde det några år framåt.
Vart gick du Högstadiet någonstans?
– Kristiansborgsskolan. Vi fick mycket stöd där. Det var härjigt och jag var en av dem som härjade. Vi hade många lärare som snackade med oss. Sen kom Benjamin Kalinovic dit, boxaren Benja du vet. Han och några till hjälpte oss men framförallt just Benja.
– Det som var bra med honom var att han tog kontakt med oss utanför skolan. Frågade om allt var bra och så. Hans stöd tillsammans med gårdens gav oss en trygg miljö.
Kan själv tycka att flera sporter som bandy, hockey och handboll är svåra att nå för ungar av annan härkomst, höll du på med annat än fotboll?
– Lite basket och ett tag fick vi faktiskt låna skridskor från Skallbergsskolan och åkte på det som nu är konstplanen men som då var grusplan. Tror faktiskt att många invandrarkillar hade gillat andra sporter om det varit mer lättillgängligt.
Du blev domare vid 15, coachade du några lag redan då?
– Jag var domare och åkte runt en del till andra städer, vid lite högre ålder åkte jag även utomlands. Vid typ 19 års ålder var det en kompis som ville att jag skulle coacha medan han döma. På den vägen är det.
Jag antar att du haft nytta av din tid som domare när du nu är tränare?
– Ja, det har jag nytta av både som tränare och som lärare, jag pluggar ju till lärare nu. Jag vet hur jag ska bemöta spelarna för som domare mötte jag många spelare med känslor och då gällde det att agera rätt, ska jag skälla, vara lugn eller le nu? Hur bemöter jag spelare för att få dem att köpa det jag säger och gå vidare.
Hur kom AIK in i bilden?
– Jag gjorde det bra med VSK först med P06 och sedan P08 där flera blev landslagskillar. Bara BP och Malmö hade fler spelare med på Bosön faktiskt. Sedan hade vi tre 07:or som samtliga gjort något med landslaget. I den vevan väcktes intresse för mig hos alla Stockholmslagen. Jag hörde av mig till AIK. Martin Falk blev min referens och jag fick en bra roll där. Assisterade P15 och P16 samt blev analytiker för P17 och P18. Jag flyttade till Stockholm då och började även på GIH.
– Det gick faktiskt bra där, vann flera SM och jag fungerade som analytiker i UEFA Youth League. Var även analytiker i rikslägret i Halmstad. Därifrån ville jag bygga något och hoppades på att bli huvudtränare. Då hörde VSK, som just gått upp i allsvenskan, av sig. Min gamla hemklubb och det handlade om äldre kids, P19, och jag fick vara huvudtränare. Det gick inte att tacka nej.
Hur kom du in på lärarbanan, var det ett lätt steg att ta när du var tränare?
– Ja, jag gick ju på Rudbeck under gymnasietiden och efter studenten fick jag jobb där. Det kändes helt rätt så jag ville jobba vidare där. Kom fram till att utbilda mig till lärare och när jag skulle välja ämne låg idrotten nära då jag ju höll på så mycket med den.
Hur har din relation varit till VSK? har du följt laget sedan barnsben?
– Marcus Ytter spelade i VSK då jobbade på Skallbergets fritidsgård. Mina polare hade lockat med mig när vi mötte Södertälje i den där matchen då vi hade åkt ut om vi förlorat. (seger med 4-2 och fortsatt existens i norrettan). Jag tyckte inte att det var så kul utan det var mest spänt för alla var så nervösa.
– Sedan berättade jag det för Ytter. Efter det tog han med oss ungar till premiären nästa vår mot Nyköping. Vi förlorade med 2-3 efter att ha legat under med 0-3 i paus. Det var Johan Mjällbys första match som tränare. Sedan dess har jag gått på allt, åkte även själv på någon match mot Vasalund på Skytteholm minns jag.
Vad tänker du framledes, satsa på att vara fotbollstränare eller jobba med det parallellt med läraryrket?
– Tränare definitivt. Idrottslärare är plan B. Eller plan B är att ta in men det är skönt att en utbildning då tränaryrket är rätt svårt och man riskerar få sparken och så. Jag älskar dock att stå vid sidlinjen eller framför allt vara med vid träningarna coacha och utveckla spelare och spelet. Minns att jag redan som 19-åring drömde om att träna irakiska landslaget och det drömmer jag fortfarande om.
Du tänker dig alltså en bana som seniortränare i framtiden?
– Jag är 23 år nu och har P19, behöver inte ha bråttom. Men vill gärna ha äldre spelare i framtiden.
Du får sikta på att ersätta Kalle i A-laget om några år?
– Ja varför inte eller åtminstone assistera honom några år? De gör ett sådant bra jobb så jag vill åtminstone vara med dem och lära mig vissa detaljer.
Har ni någon samverkan?
– Ganska mycket. Inte just jag och Kalle även om vi möts här i korridorerna och hälsar, han är verkligen supersnäll. Vi har dock en övergångstränare som heter Oskar Norrby, han är både med U19 och A-laget. Han är med på både våra och deras träningar, är bron mellan oss och dem. Det är en bra och viktig roll för klubben.
En annan fråga, du blev nominerad till århundradets granne av Mimer förut, innan du flyttade till Stockholm, berätta mer.
– Det var ett eget initiativ. Skallberget är ju så skiftande med villor och hyreshus på varsin sida om fotbollsplanen. Förutsättningarna mellan barnen i villorna mot dem i lägenheterna är väldigt olika. Vi började då spela spontanfotboll på eftermiddagarna, Det var jag några ledare från VIK faktiskt och så Mimer.
– I början kom bara kids från hyreshusen och det var ju bra men vi ville även få dit barnen från villorna för att integrera och till slut lyckades vi, West Ham Foundation hjälpte till. Flera började spela i lag efter det, vilket vi gillade.
Med de orden avslutar vi intervjun. Murre ska strax förbereda eftermiddagens träning medan jag går tillbaka mot Skallbergsskolan, den plats där vi stötte på varandra för första gången. Det är bara några 100 meter dit men resan Murre gjort är oändligt mycket längre än så. En resa väl värd att lyfta fram.
