Gästkrönika: Kommer du ihåg känslan det är att se VSK på plats?

Kommer du ihåg vad du gjorde för 629 dagar sedan, den 26e oktober 2019?
Kanske var det den senaste gången du klev in på Rocklundas fotbollsarena för att se VSK spela fotboll. Kanske har du sen dess sett någon av matcherna från en stege på kortsidan, varit på en balkong på Tunavallen eller så var du en av de lyckliga som tog chansen att se en av de matcher som spelats med kraftiga publikrestriktioner.

Ta några sekunder och tänk efter nu. Kommer du ihåg den där höstdagen i oktober 2019? Låt mig påminna dig.

En butter, grå himmel hade letat sig in över Västerås och termometern stannade på 6 kalla plusgrader, vissa kallar det modernt bandyväder, andra kallar det ”stanna inne väder”. Spänstiga tramp, drivna av förväntningar, på cykeln över Vallbybron mot Rocklunda innan avspark. Förväntningar eller ångest. Förväntningar och ångest. Ibland är det svårt att veta vilken som är den dominerande känslan när det vankas match – men levande känner du dig alltid.


VSK behövde vinna den där matchen i näst sista omgången mot GAIS för att säkra fortsatt spel i Superettan. Inte mer än tre minuter hann passera innan bortalaget slog ett inlägg och efterföljande nick studsade en gång i marken innan den, i slowmotion, var på väg in vid Antons Fagerströms högra stolpe. Kanske blundade du. Kanske hörde du bara ljudet från en stolpträff. Du tittade förmodligen mot din radgranne till höger och i hennes ögon kunde du se att hon tänkte precis samma tanke som dig. Det var tur. Följt av den djupa sucken av lättnad.

Kommer du ihåg vad som hände sen? Kommer du ihåg Emil Skoghs 1-0 mål i 43:e minuten? Hur Emil kom loss i djupet efter fint förarbete av Karwan Safari och hur han med sin vänsterfot fullkomligen slet loss all genererad energi från de 2000 VSKarna på läktarna och slungade i väg en raket rakt upp i det borte krysset? Hur glädjen kom smygande men hur enkelt det var att inte tillåta sig den ta ett fast grepp om sinnet då du vet hur snabbt det kan svänga i fotboll. Hur inget någonsin är säkert när det gäller VSK. Du tog en kaffe och mazarin i halvtid samtidigt som du stötte in i din tidigare kollega, ”det här ser bra ut, men vi behöver nog ett till mål för att det ska kännas tryggt” sa han. Kommer du ihåg att den sista slurken kaffe rann ut över det svala betonggolvet när du i eufori hoppade upp av Sean Sabetkars ingrisade 2-0 mål? Det var 30 minuter kvar av matchen men du blev snabbt helt säker. 3-0, Skoghinho igen. High-five med snubben bakom dig. Vem han var? Du har ingen aning. 4-0. Skrattet. ”Superettan, ni blir inte av med oss den här gången” sa du för dig själv. Kanske reducerade GAIS på slutet, kanske inte. Ingen verkade bry sig och vad spelade det egentligen för roll? Spelarna tackade som sig brukligt av både ståplats och sittplats. Det fanns inga moln kvar över Rocklunda såvitt du kunde se – men du tittade inte så noga heller. På fjäderlätta steg tog du dig hemåt, redo att fortsätta lördagen och helgen på bästa sätt.

Efter den här matchen har vi levt i en tid som kastat om ens rutiner. Den har inneburit svårigheter för alla och en stor sorg för många. Den tiden är tyvärr inte helt över än men vi ser äntligen ut att gå mot ljusare tider. Vi börjar skymta en värld som liknar den vi lämnade. Vi har vant oss att se VSK på halvknackiga sändningar från soffan. Det har blivit det nya normala att se fotboll från distans och försöka känna det vi tidigare känt från sidan av planen.  


Men kommer du ihåg hur det är att höra domaren blåsa en frispark (helt galet felaktig – var i hela världen hittade han den?) åt motståndarna? Kommer du ihåg hur det är att höra växelramsorna studsa mellan sittplatsläktaren och den blöta betongen på ståplats? Kommer du ihåg doften av knaprigt grillade hamburgare och hur du med inlevelse kan slita dina 50/50-lotter till hundratals bitar när du än en gång inte ens hade rätt serienummer? Att stöta in i och hälsa på någon du inte sett på två, kanske tre, år och känna samhörigheten med tusentals andra – i glädje såväl som i besvikelse? Kommer du ihåg känslan av fotboll på plats?

Så. Jag ställer frågan en sista gång. Kommer du ihåg känslan det är att se VSK på plats? Gör du det så är jag övertygad om att du kommer befinna dig på Rocklunda igen när vi möter anrika Helsingborgs IF på söndag. Har du glömt hur det känns är det dags att utforska det på nytt. Du har något unikt framför dig och du kommer garanterat inte att bli besviken, det vet du ju redan om. För även om resultatet går emot och regnet piskar i ansiktet så finns det så mycket mer än det, något det är omöjligt att sätta ord på eller fånga i en krönika. Det finns något fantastiskt att låta sig fångas i en värld där allt som egentligen spelar någon roll är om en fotboll går över en mållinje eller inte. Den världen upplevs lättast och mest intensivt på en läktare – inte i en soffa framför en TV!

Heja Sport!


Gästkrönika signerad Andreas Bergh.