Vårkänslorna var satta på undantag i dag när VSK genrepade mot Sandviken. Irstablixten befolkade Rocklundaområdet med omnejd; bussar, bilar och kids överallt. I skuggan av det samlades de mest entusiastiska VSK:arna på Hitachi för att se sitt Grönvitt finslipa detaljer inför den allsvenska återkomsten.

I startelvan som förkunnades timmen före avspark var följande värt att notera: Philip Bonde fortsatte att vikariera centralt i och med Freddys landslagsuppdrag. Elis Jäger började i kassen, men det var på förhand bestämt att han och Anton Fagerström skulle få en halvlek var. Vidare startade Viktor Wernersson och Mamadou Diagne igen.

Inledningsvis var det en ganska trevande match där VSK hade mer boll, men inte riktigt fick igång tempot.

Tids nog började emellertid saker falla på plats. Magnusson dominerade i försvaret, ”Hermanklass”, som jag myntade det i en tidigare text, vidare tog. Ring var sedvanligt över hela mittfältet och Ladefoged längst fram kändes påfallande lätt i steget. Så fysiskt fräsch har jag aldrig sett honom tidigare. Oerhört lovande inför allsvenskan!

VSK sköt in sig, som man brukar säga i sådana här sammanhang, och ett mål kändes bara som en tidsfråga. Det krävdes nästan en hel halvlek innan utdelningen kom. Först genom en straffspark då den, även på högerkanten, väl fungerande Taonsa revs ner. Nämnde Ladefoged bredsidade bollen rätt upp i krysset, en ypperlig straff som förde mina tankar till Zidanes straff mot Portugal i EM-semin 2000. Ni som minns, ni minns.

Avslutningen på halvleken var mycket bra. VSK bjöd på sin mest iögonfallande fotboll under försäsongen. Innan paus svarade Grönvitt också för ett verkligt drömmål där dubbla klacksparkar av Magnusson och Ring lade upp för Gunnarsson, som precist hittade danskens panna – 2–0!

Till andra halvlek kom, som förutbestämt, Anton Fagerström in i mål och matchen fortsatte på inslagen väg. VSK pressade, dominerade och var nära 3–0. I takt med att ett antal byten genomfördes mattades hemmalagets press och det blev mer en typisk träningsmatch. Inte minst märktes en tydlig skillnad när spelmotorn Ring gick ut.

I stället för 3–0 och 4–0, som kändes nära i inledningen av halvleken, reducerade Sandviken i den 70:e minuten. Onödigt sett till hur matchbilden sett ut innan.

Någon panik utbröt, som väl var, aldrig. VSK hade kontroll trots kvalitetssänkningen. På stopptid kom också ett skönt 3–1 genom en av de många inhopparna, Jens Magnusson.

En av de inhoppande spelarna, comebackande Jonathan Karlsson, hade följande att säga om sin återkomst, laget och sin egen insats:

”Det känns väldigt bra. Jag fick ett bra välkomnande av alla grabbar. Jag känner ju de flesta från tidigare, så det var kul. Det är en bra match och kul för mig att få mina första minuter på ungefär sex månader. Vi gör en bra genomförd match, vi skapar väldigt mycket. Vi är väldigt farliga i boxen och gör tre mål. Sandviken är ett bra lag, även om de spelar i Superettan, så det är starkt att vi så tydligt visar att vi är det bättre laget.”

Det var ett genrep och man ska ta sådana för vad de är, men mycket har fallit på plats sedan den undermåliga insatsen mot Oddevold i Svenska cupen häromveckan. Spelet börjar kännas igen från i fjol och flera nyckelspelare har hittat formen. VSK går in i sin allsvenska återkomst väl förberedda och med goda förutsättningar.

VSK–Sandviken 3–1 (2–0)

Plats: Hitachi Energy Arena

Startelva: Elis Jäger – Herman Magnusson, Philip Bonde, Victor Wernersson – Simon Gefvert, Jonathan Ring, Mamadou Diagne, Marcus Bagessen – Axel Taonsa, Mikkel Ladefoged, Karl Gunnarsson

Inhoppare: Fagerström (46), Seidouvy, Lushaku (60), J. Magnusson, Karlsson, Tagesson, Caspari Bark, Abdi Mohamud (70)

Henric Nilsson