Efter en veckas träningsläger i Spanien drog VSK:s försäsong igång på allvar under lördagen. Inte ens en kylslagen februarieftermiddag kunde dämpa känslorna av fotbollsfeber. Ur stadsbussarna klev unga supportrar med grönvita halsdukar, och en kvart före avspark ringlade långa köer vid entréerna. Våren kändes avlägsen – men fotbollssäsongen desto närmare.

Trots minusgrader och nordlig vind hade 1 724 åskådare tagit sig till Hitachi. För tredje året i rad stod Djurgården för motståndet tidigt på försäsongen. Den här gången var förutsättningarna något speciella då Max Larsson gjorde debut för sin nya Stockholmsklubb. Flytten hade ännu inte smält hos VSK-publiken, som mötte honom med burop.

Grönvitts startelva var den starkast möjliga, med undantag för Mikkel Ladefoged som ännu inte är fullt återställd. VSK inledde också piggt och var det bättre laget under matchens första del.

– Första halvlek har två ansikten. I den första delen är vi bra. Man kan se linjerna i vårt anfallsspel, vi tar oss upp på motståndarnas planhalva och skapar tryck. Det skakar i och runt straffområdet. Därefter tar Djurgården sig in i matchen. Vi tappar boll lite för snabbt och får slita mer i försvarsspelet. Det gör spelarna otroligt bra – vi försvarar målet väl hela halvleken. Det är en situation där vi öppnar oss för tidigt och för mycket som straffar sig, sa tränare Alexander Rubin.

”Släkten är värst”, heter det – och det blev påtagligt under lördagseftermiddagen. Max Larsson fångade upp en djupledsboll långt fram på vänsterkanten och spelade in till en annan västeråsare, Patric Åslund, som från central position i straffområdet placerade in 0–1.

Minuterna efter målet var Djurgården nära att utöka ledningen, men i övrigt var halvleken jämn. För att vara en träningsmatch var tempot högt, med flera rejäla dueller.

– I paus pratade vi om små taktiska justeringar. Bland annat ville vi bli bättre på att omvandla våra bollvinster till målchanser, fortsatte Rubin.

Herman Magnusson, som fick en smäll i den första halvleken, ersattes i paus av Melvin Ljungqvist. I övrigt inledde VSK den andra halvleken oförändrat. Matchbilden påminde om den före paus, där Grönvitt hade svårt att skapa riktigt heta chanser. Samtidigt blev laget successivt mer sårbart för omställningar, vilket var logiskt i takt med jakten på en kvittering.

– Vi fick inte till de omställningssituationer som vi ville. Snarare blev vi lite förhastade och tappade en del boll. Matchen är ändå ganska jämn. Det är först mot slutet, när vi går för det, som vi öppnar oss bakåt. Vi behöver få mer kontroll i den sista tredjedelen och komma till fler avslut. Vi är inte tillräckligt bra när vi vinner boll och lyckas inte konvertera det till bra situationer. Samtidigt är Djurgården ett bra allsvenskt lag. Det här var en bra värdemätare som gav svar på vad vi behöver jobba vidare med.

Sett över 90 minuter var matchen relativt jämn, men Djurgården skapade fler målchanser. I slutskedet var man också nära 0–2 genom inhopparen Ahmed Saeed, men Anton Fagerström stod för en stark dubbelräddning.

0–1 blev slutresultatet, och en förlust är förstås aldrig rolig. Redan på lördag ges dock möjlighet till revansch när nästa allsvenska konkurrent, Degerfors, gästar Hitachi.

Startelva:
Anton Fagerström – Herman Magnusson (ut 46), Frederic Nsabiyumva, Philip Bonde – Simon Gefvert, Jonathan Ring (ut 81), Mamadou Diagne (ut 90), Victor Wernersson (ut 81) – Jens Magnusson (ut 81), Axel Taonsa (ut 90), Karl Gunnarsson (ut 81)

Ersättare:
Elis Jäger, André Bernardini, Melvin Ljungqvist (in 46), Marcus Baggesen (in 81), Lucas Sibelius (in 81), Jack Tagesson (in 81), Mattias Hellisdal (in 81), Moussa Diallo (in 90), Musab Abdi Mohamud (in 90), Liiban Abadid

Henric Nilsson