Vad är väl ett par sketna träningsmatcher i tio minusgrader? Inte mycket jämfört med en tävlingsmatch på Nationalarenan mot AIK under gynnsamma förutsättningar, med 839 tillresta västeråsare.

Efter månader i bistert vintergrepp fanns det en viss antydan till vår i luften när jag klev uppför trapporna mot Strawberry Arena. De antydningarna lär säkerligen komma på skam ett par gånger framöver, men fotbollssäsongen är definitivt här, tack och lov.

Bekanta ansikten, nya ansikten. Unga människor och gamla. Den underbara blandning som numera utgör supporterbasen var på plats under Strawberrys tak. Den VSK-elva som gjorde sig redo för matchstart nedanför oss var ganska väntad. Att Elis Jäger på nytt vaktade kassen i den sjuke Anton Fagerströms frånvaro var möjligen den största överraskningen.

Matchen inleddes som ett slags ställningskrig där lagen kände på varandra. Efter en tid började vi se konturerna av det VSK som ofta skämde bort oss med lysande spel under förra säsongen. Freddy styrde försvaret, Ring och Diagne höll mittfältet och presspelet satt. Västeråsfostrade Kevin Filling fick exempelvis inte en millimeter av Freddy.

Det stabila och igenkännbara spelet gjorde att ett lugn infann sig hos den grönvita delen av publiken. Elis Jäger kändes också säker och bidrog med en ingrediens vi kan få stor nytta av: långa utsparkar.

En av dessa nådde Kalle Gunnarsson, som vann sin duell och snyggt hittade framstormande Baggesen. Dansken slog ett perfekt inlägg som Axel Taonsa knoppade in. 1–0 till VSK efter ett verkligt mönsteranfall. Förlösande känslor för spelarna där nere och en underbar lättnad hos oss på läktaren.

Matchen var fortsatt jämn, men med viss fördel för gästande VSK. Kanske låg AIK lite väl lågt, vilket passade bortalaget. Hemmalaget hade dock en jättechans som Bersant Celina missade.

VSK imponerade i många delar under första halvlek. Efter knappt 40 minuter utnyttjade Grönvitt en hafsig utspark från AIK:s keeper Kristoffer Nordfeldt. Bollen hamnade hos Simon Gefvert, som slog in den i boxen. Kalle Gunnarsson sulade bollen och fick den att sjunka i hastighet, vilket innebar en perfekt touch till Jonathan Ring.

Den rutinerade mittfältsmotorn pressade påpassligt upp bollen i krysset. 2–0 och ännu ett snyggt mål. Om Gunnarssons sula var en medveten aktion får den kategoriseras som genialisk. Oerhört skönt med en betryggande 2–0-ledning i paus.

Halvleken var jämn, så 2–0 var aningen i överkant. VSK kändes emellertid något bättre och förtjänade sin ledning.

Det var många lättade ansikten i halvtid, vilket tydligt visade att de tre träningsmatcherna satt vissa griller i fansens huvuden. Det distinkta slutet på måltorkan som vi fick i den första halvleken var ett oerhört skönt besked.

Inledningen av andra halvlek innebar VSK:s jobbigaste period i matchen. AIK satte rejäl press, även om de skarpaste lägena uteblev. I stället var Grönvitt farliga på omställningar och skapade fler vassa lägen än sin motståndare. Närmast var Simon Gefvert, som borde ha nätat men gjorde det lite svårt för sig.

AIK försökte få till en reducering i slutet, men ett starkt VSK-försvar, lett av en stabil Elis Jäger och den formidable Freddy Nsabiyumva, kunde hålla undan. När domaren Erik Mattsson satte pipan i munnen och blåste av kändes det oerhört skönt att vara VSK:are.

Jag tror att dagens match gav två tydliga indikationer. En cupmatch är en cupmatch, så vi ska inte dra några förhastade slutsatser. VSK är dock ett bra fotbollslag med flera klasspelare som kommer att vara en obehaglig överraskning för många motståndare. Fansen, som före matchen vädrat oro, lämnade arenan lättade och glada. Så kommer det att se ut – skiften mellan olika känslolägen och otålighet.

VSK fick med segern en drömstart i cupen. Om en vecka fortsätter äventyret i Göteborg mot Häcken. Vi ses då.

Henric Nilsson

---

AIK–Västerås SK 0–2 (0–2)
Plats: Strawberry Arena
Publik: 14 209

Mål: 0–1 (30) Axel Taonsa, 0–2 (39) Jonathan Ring
Varningar, AIK: Axel Kouame
VSK: Mamadou Diagne, Marcus Baggesen
Domare: Erik Mattsson

VSK (3-4-3):
Elis Jäger – Herman Magnusson, Frederic Nsabiyumva, Victor Wernersson (ut 77) – Simon Gefvert, Jonathan Ring, Mamadou Diagne (ut 88), Marcus Baggesen (ut 66) – Jens Magnusson (ut 66), Axel Taonsa (ut 88), Karl Gunnarsson

Ersättare: André Bernardini, Philip Bonde (in 66), Ismet Lushaku (in 66), Nathanael Seidouvy, Melvin Ljungqvist (in 77), Jack Tagesson, Moussa Diallo (in 88), Mattias Hellisdal (in 88), Musab Abdi Mohamud