Jag tror att man kan tala om ett tränarunder inom VSK Fotboll. I kölvattnet av herrarnas framgångar och damernas klättring i seriesystemet har ett stort antal unga ledare gjort fina avtryck i klubben. En av dem är Anton Höglund, som i höstas blev klar som assisterande tränare.

När det stod klart att Anton skulle assistera Alexander Rubin väcktes många nyfikna frågor kring den unge värmlänningen. Blott 22 år gammal måste han vara en av de yngsta tränarna någonsin i allsvenskan.

Sedan dess har mycket – av förståeliga skäl – handlat om Alexander Rubin. Som ersättare till fixstjärnan Kalle Karlsson hamnar naturligt nog mycket intresse och fokus på huvudtränaren. Som VSK:are känner jag emellertid att en lite längre intervju med Anton också är på sin plats. Här får han berätta om sin bakgrund, hur det är att vara en del av det unga tränargardet och mycket mer.

Vi ses i ett av tränarrummen en stund efter träningen och strax före damlagets match mot Djursholm.

Du är från Karlstad. Var det enbart fotboll eller höll du på med andra idrotter under uppväxten?

– Jag provade lite basket och innebandy när jag var väldigt liten, men det har egentligen alltid bara varit fotboll. Jag spelade hela uppväxten, men kände ganska tidigt att jag inte var jättebra.

Moderklubb?

– Jag började i Hertzöga BK men hamnade ganska tidigt i FBK Karlstad, där jag sedan också jobbade som tränare.

Det var inga skador som satte stopp, utan du kände själv att du inte riktigt räckte till?

– Jag var väldigt ambitiös och vi var en grupp riktigt duktiga spelare. Jag lade ner mycket tid och tyckte att det var kul, men insåg redan i tidiga tonåren att jag aldrig skulle bli elitspelare. Jag har alltid haft ett enormt fotbollsintresse och när jag var 14–15 år började jag fundera: vad ska jag göra? Fotboll skulle det i alla fall vara. Men som tränare eller något annat?

– Till slut kändes det mest lockande att vara kvar i fotbollen på det sättet. Jag fick mitt första tränaruppdrag strax efter att jag fyllt 17. Under en månad försökte jag kombinera att träna ett pojklag med att själv fortsätta spela, men insåg att det inte fungerade.

När kom du till Västerås? Var det ganska nära inpå studenten?

– Jag flyttade hit för att komma till VSK. Jag tog studenten i Karlstad och började jobba som resurs i en skola. Under den hösten blev mitt namn rekommenderat hit på lite olika sätt. Jag fick kontakt med Oscar Norrby, som då var utvecklingschef och övergångstränare. Jag började åka hit och besöka klubben, följde akademin, var med på någon camp och visade upp mig på det sättet.

– Samtidigt hade jag ett livspussel att få ihop eftersom jag bodde hemma och hade flickvän i Karlstad. Först var jag tvungen att få med henne på tåget, sedan behövde vi hitta jobb till oss båda och ett boende. Strax före jul 2022 klaffade allt och vi tog pick och pack och flyttade hit.

Det finns många unga tränare i klubben. Jag känner ju Murre lite grann. Jag kan tänka mig att ni inspirerar varandra?

– Ja, verkligen. Det var nog det som lockade allra mest när jag kom hit, och hur jag såg på VSK ur ett utifrånperspektiv. Intrycket var att det hände bra saker här, och en av de största anledningarna till det är att det finns många väldigt drivna människor som älskar fotboll. Det är kärnan i allt och en bra grogrund för att det ska gå bra för klubben.

– Det kännetecknar hela VSK för mig. Andra klubbar har större resurser och en annan historia, men här är det verkligen hårt arbete som ligger bakom mycket. Det lockade mig väldigt mycket.

Det finns en röd tråd som alla ledare i klubben håller sig till, från akademin upp till A-laget?

– Det skulle jag verkligen säga, och inte bara hos ledarna. Jag tycker att det genomsyrar alla lagen i hela verksamheten och alla som är i klubben. Det finns klubbar som har större resurser att jobba med, men jag vet inte om så många jobbar lika hårt som vi gör.

– Jag har ju bara varit med under en liten del av resan, men det känns som att det hela tiden rör på sig. Klubben växer och vi blir fler som brinner för fotboll och VSK. Det är otroligt inspirerande.

Du blev assisterande tränare i A-laget i december. Hur kändes det?

– Det kändes då, och känns fortfarande, oerhört inspirerande. När jag fick frågan från klubben i samband med att Rubbe blev huvudtränare var det en självklarhet.

– Jag var ju med hela förra året i rollen som övergångstränare och byggde en nära relation med Rubbe då. Vi jobbade mycket tillsammans. Ganska tidigt insåg både jag och Rubbe att vi tänker ganska lika och fungerar väldigt bra ihop. Det är något vi fortsätter att bygga vidare på i år.

Du är fortfarande väldigt ung. Hur hanterar du att vara ledare för rutinerade spelare som Jonathan Ring, som varit med om mycket under sin långa karriär?

– Jag tror att det beror mycket på vilken typ av ledare man är. Jag är inte den som pekar med hela handen och säger att man måste göra på ett visst sätt för att bli framgångsrik, även om man ibland behöver vara tydlig.

– Jag försöker vara mer dialogbaserad i mitt ledarskap. Hur tänkte du här? Blev det där bra? Sedan kan vi prata och resonera kring det. I det fallet spelar det egentligen ingen roll vem man är, eftersom alla vill åt samma håll – att spelaren ska utvecklas och att laget ska bli bättre. Då möts vi ganska bra i den dialogen.

Jag upplever att det finns en särskild anda i klubben. Kan det bero på att ni är många unga ledare med ett driv och en gemensam syn på fotboll?

– Jag tror att det många associerar unga tränare med är ett jäkla driv och en vilja att jobba väldigt hårt. Det präglar också hur man ser på fotboll, och det smittar av sig på spelarna.

– Det är det som förenar oss som lag: ett stort driv för fotboll och en vilja att bli bättre. Då faller det sig ganska naturligt att man jobbar i samma riktning.

Filosofin i VSK överensstämmer med din egen, antar jag?

– Ja, och jag är till viss del präglad av den också. Jag är fortfarande ung, men jag var ännu yngre när jag kom hit. Då hade jag inte lika många referenser till exakt hur jag ville spela fotboll, och inspirerades mycket av det som redan gjordes i klubben.

– Samtidigt ligger det i linje med hur jag själv ser på fotboll: hårt arbete bakom allt, både på och utanför planen, men också den där finurligheten och kreativiteten som gör fotboll så underhållande.

En sak som slagit mig med VSK, kanske extra mycket förra året, är den enorma viljan och hjärtat på planen. Taonsa kan ta löpningar på 80 meter efter ett anfall, och Ring – med allt han varit med om – jublar som en infödd VSK:are. Jag pratade med Rubin om det i höstas. Du som kommer utifrån, hur ser du på det?

– Jag delar den upplevelsen. Jag tror att det till stor del beror på att vi jobbar väldigt mycket tillsammans och vill samma saker, både spelare och ledare.

– Vi vill alltid framåt och alltid bli bättre. Vi försöker utveckla olika delar av spelet samtidigt som vi förstärker det vi vill fortsätta se – och gärna ännu mer av. Där förväntas spelarna göra det lilla extra för att hjälpa laget.

– Sedan tror jag att hela grejen med att klubben växer, och att intresset och publikstödet ökar, också spelar in. Det ger oss extra energi att känna att vi kan inspirera en hel stad. Det ger tändvätska både utanför och på planen. Publiken är en stor del av fotbollen och vi är väldigt tacksamma över stödet.

– Det ger en extra boost till att sitta uppe den där sista timmen på natten och analysera nästa motstånd. Samma sak för spelarna – man orkar ta de där extra tio metrarna.

Om vi går till nuläget och cupen: seger mot AIK och förlust mot Häcken. Vilka tankar finns inför Oddevold på måndag?

– Först och främst är det kul att få komma tillbaka till hemmaplan och spela årets första tävlingsmatch där. När det gäller de tidigare matcherna är vi såklart besvikna över förlusten mot Häcken, men vi känner att vi är på rätt väg och ska fortsätta i den riktningen mot Oddevold.

– Vi vet att chansen till avancemang är liten, men vi ska göra allt för att ge oss själva möjligheten.

Om vi blickar framåt – var ser du dig själv om fem år?

– Jag tänker inte så mycket på framtiden. Jag försöker vara här och nu och jobba stenhårt dag för dag. Jag trivs otroligt bra i Västerås och i VSK. Klubben har blivit en stor del av mitt liv.

– Min sambo engagerar sig också, och hela familjen från Karlstad kommer hit och stöttar laget under matcherna. Jag känner mig väldigt präglad av klubben och av möjligheten att få ta mina första kliv – först som akademitränare och nu som elittränare.

– Jag tittar inte fem år framåt. Jag tittar mot nästa match och hur jag tillsammans med laget och teamet kan prestera bättre där. När den är spelad blickar jag mot nästa dag och nästa motstånd.

Sista frågan: vad tycker du att vi kan ha för målsättning i allsvenskan?

– Att vi ska vara där och tävla i varje match och fortsätta bli bättre varje dag. Under försäsongen har vi fått känna på några bra matcher där vi lyckats både bättre och sämre, men vi känner att vi inte är långt ifrån.

– Om vi går in i varje match för att tävla och fortsätter bedriva verksamheten på samma sätt – där vi alltid vill bli bättre och alla är beredda att ge det lilla extra – då tror jag att resultatet till slut blir något vi kan vara stolta över.

Med de visdomsorden rundar vi av intervjun. Vi småpratar någon minut innan vi skiljs åt. Ett par akademitränare jobbar intensivt med sitt i rummet intill men vinkar uppskattande åt Anton.

Ute på planen har VSK:s damer just inlett sin match. Framför tränarbänken står damernas tränare Rasmus Lindemann – 26 år gammal. Ännu en i raden av unga och ambitiösa ledare som präglar den här klubben.

Det är en ganska bister marslördag, men om knappt en månad börjar allsvenskan. Och VSK Fotboll är på en väldigt bra plats just nu.

Henric Nilsson