Efter alla dessa år – äntligen är det dags
På måndag intar VSK Fotboll Friends Arena i en storslagen comeback i allsvenskan. Efter 27 långa år är klubben tillbaka. En lång tid har förflutit, ett kvarts sekel. Ännu längre känns det om man betänker vart allsvenskan stod då gentemot var den befinner sig nu. Det mediala genomslaget är så pass mycket större nu och publikintresset tävlar på helt andra villkor.
Det är stort att vara tillbaka efter så lång tid. Ännu större blir det vid en beaktning av vad klubben gått igen under det kvarts sekel som passerat. Den har inte gjort det så lätt för sig, klubben och staden Västerås har heller inte varit hand i handske alla gånger. Länge var fotbollen inte ens största sporten i stan, inte ens näst störst faktiskt. Under min uppväxt fick den snarare ofta se sig slagen av både hockey och bandy.
Faktum är att klubben under en smärre majoritet av mitt supporterliv hållit till i landets tredje division. Trots Västerås relativa storlek. Det säger en del
Visst har fotbollsstrålar trängt igenom sprickorna i Västerås industrifasader emellanåt. Minns exempelvis barndomens derbyn mellan VSK och IFK på en välbefolkad Arosvall, kommer även ihåg stoltheten som någonstans fanns inom mig när västeråsaren Pontus Kåmark sprang ut på det amerikanska VM-gräset 1994.
För att inte tala om säsongen 1996, med 6-1 mot Brage, på Arosvallen i oktober som kulmen. Alla fans sjungandes snett bakom Liston, som stod bredbent och med armarna i kors, likt en kapten som just fört in skutan i den allsvenska hamnen. Glömmer det aldrig, kan fortfarande återkalla känslorna jag hade den kvällen. Den allsvenska comebacken var ett faktum – efter 18 långa år!
Äventyret i högsta serien blev emellertid kort. Olämpliga Listonuttalanden och en radda förluster gjorde att skutan förliste innan de Grönvita besättningen ens kommit halvvägs.
Ljusa strålar har som sagt trängt sig fram men helheten har varit mörk och stundtals kaotisk under de decennier som följt Grönvitts förra allsvenska sejour. Tränarbyten, ekonomiska haverier och mycket annat, de flesta av er kan allt alltför väl. Jag behöver inte upprepa det.
Man brukar tala om framgångssagor när det gäller fotbollslag som avancerat till allsvenskan men det går knappast att säga så om VSK:s väg. En saga har det månne varit men en motgångssaga i så fall.
Ofta har det varit oändligt tufft och klubbens blotta existens har hängt i en skör, skör tråd. Uppgivna supporterblickar har mötts i landsortsbarer inför ödesmatcher medan en retorisk fråga hängt i luften: Vad ska vi göra med våra liv när den här klubben inte längre finns?
Motgångarna har emellertid skapat en väldig vilja till förändring. Väckt en kraft att ta sig ur mörkret och upp mot något bättre. Sakta och brokigt men på något vis har det till slut gått framåt och uppåt. Den sedan länge Västeråsbaserade singer songwritern, Kjell Höglund, har skaldat om att rötterna blir starkare när det blåser och att luften blir friskare när åskan går. Jag tror att många VSK:are kan skriva under på det.
Tydligt som en filmsekvens kan jag framkalla söndagskvällen den 1 november 2015, VSK hade just besegrat Södertälje med 4-2 och lyckats hålla sig kvar i Norrettan. En bedrift som bara månader innan känts fullständigt osannolik, lite som att bestiga Mont Everest i Foppatofflor. Jag lämnade Parken i mörker och rusk men var värmd av den pånyttfödda klubben. Bakom mig hörde jag fortfarande klackens sång: Sköna Gröna VSK, Sköna Gröna VSK.
En storpublik hade hejat fram sitt Grönvita lag och jag kände för första gången på decennier att vi var på väg ut ur mörkret och upp mot något bättre. Verkligheten skulle visa sig vara betydligt tuffare än de drömmar den här novemberkvällen väckte. De flesta av er känner till det här också, säkert är det lite lättare att upprepa än ovan nämnda.
Den kraft som bildats under de mörka åren, med konkurshot, livlinor från Huddinge och så vidare är själva fundamentet till den framgång som vi till slut kämpat oss till. Såväl fans som spelare har ett bagage av erfarenheter som gjort oss ovanligt enade och dessutom skapat en extrem mental styrka.
Vi rusade ut på Hitachis konstgräsmatta i en sällan skådad glädjeyra den 29 oktober ifjol. Sedan dess har vi svävat på Grönvita moln men är nu redo att möta den allsvenska verklighetens mark.
Ingen vet vart säsongen bär men vi kan konstatera att VSK inleder sin allsvenska återkomst på landets nationalarena i sällskap av sitt största bortafölje någonsin. Vad som också kan konstateras är att VSK varken är tvåa eller trea i stan längre, man har i stället intagit förstaplatsen. Utan minsta tvekan. VSK-flaggor pryder balkonger, folk bär Grönvita sjalar på väg till sina jobb och chanserna i den allsvenska comebacken diskuteras överallt.
Det är alltid ovisst och tufft för en nykomling i allsvenskan men en Grönvit atmosfär har spridit sig på ett sätt vi inte varit med om innan. Västerås har blivit en verklig fotbollsstad och VSK är äntligen på väg att bli hela stadens lag.
På måndag inleder vi en ny era med den största matchen det här laget någonsin spelat. En utmaning, en möjlighet, ett ljus som inte bara tränger igenom sprickorna utan sprider sig över hela vår stad!
