Vad är väl en kväll på Stora Valla sent i oktober? En liten kiosk upplyst av elljusen. Ett fysiskt matchprogram i handen, två korvar i ett bröd. Någon slags rest av en svunnen idrottsvärld. Ändå en ganska underbar plats- för en VSK:are.

Detta är en supporterkrönika av Henric Nilsson.

Det här var täkt att bli ett matchreferat men någonstans vill jag stanna upp och njuta. Det var en seriematch i oktober utan egentligt värde för VSK men den visar ändå upp så mycket av det som varit klubbens styrkor under året. Karaktären, viljan och kvalitén som så ofta plockats fram i skarpa lägen

Fyra omgångar återstår men det vi bevittnat och fortsatt får bevittna är något alldeles unikt i klubbens 122-åriga historia.

Jag trodde att klubben skulle stanna kvar i allsvenskan på förhand.  Det har man nu med råge klarat av. För första gången på 70 (!) får VSK spela vidare i den högsta serien. Med det är Alexander Rubin den andre tränaren efter Birger Wretman som klarat av den bedriften. 

På 75 år har VSK haft 41 huvudtränare så de är en väldigt exklusiv duo Alexander Rubin bildat. Ja han är inte ensam.  Det är ett otroligt ledarteam överhuvudtaget med fystränarna och målvaktstränaren inkluderade.  Många timmars slit och ett stort engagemang på träningar och matcher.

Humlor borde inte kunna flyga lyder den gamla myten. Enligt samma princip vore inte den här Grönvita säsongen möjlig. En ung ledarstab, ett ungt lag där killar kommer från Färöarna och diverse mindre svenska klubbar men ändå agerar ändå som om de har 100-talet allsvenska matcher i bagaget.   Strawberry Arena eller Eleda Stadion är ingen match för dem.

I riksmedia har VSK:s säsong hamnat lite under radarn. Vad det beror på vet jag inte men det viktiga är att intresset här i Västerås landat på en nivå vi aldrig sett. Rör mig inte många meter ute på stan utan att bli stannad av någon, ung eller gammal, som vill prata VSK.

Igår var över 400 VSK:are på plats på Stora Valla och bar fram sitt lag. Jag såg barn, kvinnor och ärrade fans som stått på läktare i 50 år. Alla lika engagerade i spelet. Det var den här kvällen liksom åtskilliga kvällar och eftermiddagar tidigare underbart att få vara med om.

VSK slog Degerfors med 3-0. Lösryckt ur sitt sammanhang ingen match som går till historien. Som en del i ett större sådant var den däremot något extra. Klubben visade bara dagar efter det tunga avslutet mot Halmstad vilken karaktär som finns i gruppen.  Axel Taonsa gjorde sitt tionde mål, nollan Elis Jäger fick hålla var klubbens nionde och segern den tolfte för säsongen.  Siffrorna sticker ut, klubben har inte varit i närheten av sådana resultat tidigare.

Säsongen är inte över, fyra omgångar återstår. Jag tar inte ut något i förskott utan tror snarare att vi bara är i början av något. Idrotten är däremot så full av utmaningar, starka känslor i stunden. Nervositet, glädje eller tung besvikelse. Någon gång måste man få stanna upp och njuta.

Jag kan faktiskt inte hitta ett bättre tillfälle till det än den här hösten. Den legendariske före detta materialaren Kurre Wallert beskrev det hela träffande när jag träffade honom efter en tidigare match i höstas: ”Det här är första säsongen med VSK där jag inte behöver ta Valium!”

När jag efter matchens slut var på väg ut från Stora Valla och hade den anskrämliga lilla kiosken till höger om mig tackade ett lyriskt bortalag sina tillresta fans. Glädjen i ögonen var lika stor hos alla som fick en ”highfive.”Tonåringarna såväl som 60-åringarna

Fotbollen är liksom tidlös. Och lyckan hos de ärrade supportrarna kanske var extra stark tack vare att laget presterar på en nivå som de drömt om men inte vågat tro på under sina 40 år tidigare år på läktarna.