Onsdag morgon i den stad jag föddes i. Dagen efter Sveriges VM-avancemang. En magisk känsla invändigt. Som om inte det vore nog, fyra dagar kvar till VSK:s allsvenska återkomst. En ännu mer magisk känsla infinner sig av den vetskapen.

Över en bro i stan hänger en skylt med budskapet: Alla till Kalmar. Det säger något om vad som hänt med den här stan. Fotbollsstaden Västerås.

Jag påminns om det överallt. Ett inkännande leende när någon får syn på VSK-sjalen som sitter knuten runt halsen, det hesa brölet från den ärrade killen på parkbänken: ”Finns inget finare än VSK”. Får så många frågor: Klarar vi oss kvar? Vem blir förstemålvakt? Hinner Boudah bli spelklar till premiären?

Det är underbart att möta alla dessa olika typer av människor. Intresset för VSK finns hos alla. Från kidsen på skolgårdarna till de äldre som redan var med vid klubbens första allsvenska äventyr i mitten av 1950-talet. Tjejer kliver av bussarna vid Rocklunda inför matcherna, med grönvita sjalar hängande om sig. Ortenkillar har fått ljusa förebilder i en annars mörk tid.

Den här klubben förenar vår stad på ett sätt jag inte sett något annat göra tidigare. Det är vackert och viktigt.

Länge handlade relationen till VSK Fotboll om avlägsna drömmar och bitterljuv nostalgi. Minnen om flydda dagar, episka bortaresor och allsvenska säsonger som 1978 och 1997. Någonstans drömde vi om nya äventyr likt dem. Mest kändes dessa drömmar som någon slags terapi. Att vi skulle få uppleva något liknande kändes utopiskt.

Idag har dessa drömmar, som bara för fem år sedan kändes helt ointagliga, besannats. Vi kan nypa oss i våra armar och känna: allt är sant! Klubben är på en bättre plats än någonsin och det kan bara vara en början.

VSK:are. Vi är numera hela stadens lag. Från Gryta i norr till Hamre i söder. Vi möts vid Erikslunds och Hällas varuhusköer, liksom intill barerna i city. Unga samlas i klungor på skolgårdarna och pratar laguppställningar, de äldre ses vid stamfiket timmen före avspark med en nervös men härlig känsla i kroppen.

Vi ses på Hitachi. Där entusiasmen är lika stor hos tonåringarna med nyköpta halsdukar som hos det gamla kompisgänget, vars minnen av den allsvenska premiären 1978 fortfarande kan framkallas likt små filmer.

Vi ses också på ett stort antal bortaarenor där vi skapar ett tryck få andra klubbars anhängare kan motsvara. På söndag börjar det. ”Alla till Kalmar” står det på banderollen och jag skriver under på dess budskap till 100 procent. Det blir en magisk start på säsongen med många hundratals tillresta VSK:are. Har ni inte bokat er dit, så gör det. Vi ses, som sagt.

Henric Nilsson