Det kanske inte var upplagt för fest, men en tapper klack sjöng för full hals till inmarschlåten strax före avspark. Oddevold, bekanta från fjolårets Superetta, stod för motståndet i den sista gruppspelsmatchen i cupen. En liten chans till avancemang fanns fortfarande, och i mångas ögon syntes en brinnande vilja att gripa det sista halmstrået.

Jämfört med matchen mot Häcken var de sjukdomsdrabbade spelarna tillbaka. Mest noterbart i startelvan var annars att Elis Jäger åter stod i mål och att Norrköpingsförvärvet Ismet Lushaku fick chansen på mittfältet.

Förhoppningarna om en fartfylld tillställning där hemmalaget skulle dominera kom dock snabbt på skam. Oddevold placerade sig lågt i banan och samlade många spelare centralt, vilket vållade VSK stora bekymmer. Inget av det spel som Grönvitt ofta skämt bort sin publik med tidigare kunde skönjas.

Huvudtränare Alexander Rubin sammanfattar den första halvleken:

”Totalt sett under förväntan för vad vi ska klara av att prestera. Vi skapar för få bra situationer på deras planhalva och nära straffområdet. Vi kommer till för få inlägg och vid avslutningslägen blir det ofta en passning för mycket. Vi fick inte till det tryck man kan förvänta sig av oss när vi spelar här hemma. Första halvlek var definitivt en besvikelse.”

0–0 stod sig till paus, och en påtaglig uppgivenhet låg över publiken under halvtidsvilan. Man hade förväntat sig mer, och bättre, av sitt lag. Dessutom var VSK en hårsmån från att åka på en straff när Elis Jäger tvingades dra ner Oddevolds Leonardo Farah Shahin efter ett mindre lyckat försvarsingripande.

Den första halvleken var ingen höjdare, men i den andra kom hemmalaget ut med ny energi. Inledningen bjöd på ett helt annat VSK, mer aggressivt och med en tydligare vilja att skapa det tryck man brukar kunna åstadkomma på hemmaplan.

Rubin igen:

”Vi får den förändring vi vill få till. Vi spelar mer framåt, kommer till inlägg och avslut och får det tryck vi hoppades på från början. Tyvärr är vi inte tillräckligt bra, eller så är motståndarna så pass bra på att försvara att trycket avtar. Det går i vågor i stället och vi kan inte bibehålla det. Efter ungefär en kvart blir matchen ganska jämn igen, vilket är under den förväntan vi hade.”

Efter att ha varit tillbakapressade i början av halvleken arbetade sig Oddevold tillbaka in i matchen och blev så småningom minst lika farliga som hemmalaget. Elis Jäger tvingades vid flera tillfällen till kvalificerade räddningar.

Publiken fortsatte att stötta sitt lag med okuvlig energi, men Grönvitt lyckades aldrig återfå trycket från den första kvarten i halvleken. Som en sista kalldusch nickade också gästernas Erik Hedenquist in 0–1 på stopptid, ett snöpligt slut på kvällen.

Rubin avslutar:

”Totalt sett är det också en besvikelse gentemot publiken som gav oss ett fantastiskt stöd. Det är vår första tävlingsmatch hemma och vi har en liten chans att gå vidare. De stöttade oss i 90 minuter plus stopptid. Jag är ledsen att vi inte kunde ge våra grönvita supportrar en bättre start på tävlingssäsongen. Vi ska göra allt för att göra dem nöjda nästa gång.”

Cupäventyret är därmed över för i år. Med tanke på att AIK anmärkningsvärt nog slog Häcken med 4–0 var det extra frustrerande att VSK inte lyckades bjuda upp mer den här kvällen.

Nu får lag och supportrar smälta förlusten i några dagar innan fokus flyttas mot huvudmålet – Allsvenskan. Det är då det verkligen gäller.

Ikväll har vi brutit ihop. Den 5 april i Kalmar kommer vi igen.

Henric Nilsson