Juletid och gästkrönikören öppnar minnenas paket från en fantastisk säsong
Julen handlar om mycket men den ger bland annat tid för reflektioner. Vi ser tillbaka på det år som snart är slut och blickar fram mot vad som komma skall när nästa tar vid För oss VSK:are är 2023 naturligtvis ett magiskt år att blicka tillbaka på och 2024 ett magiskt spännande dito att se fram emot.
Jag tänker tillbaka på hemmapremiären mot Örgryte på annandag påsk, den 10:e april. Visst anade jag redan då att något var på gång. Bandylaget hade vunnit guld en månad innan och fotbollslagets säsongstart var också lovande med en stark cupinsats mot AIK och en fin premiärseger över Brage i Borlänge. Det var en ny och stark vind i de Grönvita seglen helt klart.
Den känslan var tydlig.
Mötande människor höll upp tummar och gav uppmuntrade kommentarer när vi begav oss mot Restaurang Bellman i våra Grönvita sjalar… Matchen sammanföll passande nog med vårens mer eller mindre första dag och resulterade i ett stort följe på Bellman med omnejd. Många intog något drickbart på den soliga terrassen medan den yngre generationen väntade otåligt utanför redo att ta sig an marschen. Som sagt, jag anade att något stort kunde vara på gång den här vårdagen och kände något åt det hållet redan föregående höst.
En ung generation hade börjat fylla läktaren med sång och tifon. Laget avslutade också 2022 på ett mycket bra sätt med ett spel som gav hopp om något bättre. Vid en tillbakablick på året med facit för säsongen vet jag däremot att jag den här tidiga vårdagen inte ens i mina vildaste fantasier kunde drömma om något som liknade den verklighet vi sedermera fick. Jag var mest bara glad över att en ung generation supportrar gjort oss sällskap i supporterleden och hyste en stark förhoppning om att slippa fler bottenstrider och i stället klättra mot den övre halvan av tabellen. Det kändes gott nog i den där efterlängtade vårsolen.
Sedan kom de magiska ögonblicken slag i slag.
Seger över Helsingborg nere i Skåne och tunga hemmavinster mot Örebro och Öster. Vart skulle det här ta vägen undrade jag? Våren var bara början.
Under sommaren skulle VSK dominera och under hösten kulminera. I dessa juletider känns alla upplevelser lite som paketen under granen. Till skillnad från dem vet man ju vad som finns däruti men ändå vill man bara slita upp dem och återuppleva allt. Seriefinalen mot Utsikten inför storpublik och i högsommarvärme. En bra match som avgjordes genom säsongens kanske snyggaste mål när Simon Johansson avslutade ett drömanfall.
Bortamatchen mot Gais och den helt fantastiska insatsen där Grönvitt faktiskt rullade ut sin toppkonkurrent. Vi var många som klev av läktaren rörda av hänförelse över hur oerhört bra laget spelat. Om jag tvivlat innan började tron på allsvenskan bli ganska påtaglig under just dessa nämnda sommarmatcher mot Göteborgskt motstånd. Laget kändes så homogent, från målvakt till anfall.
En säsong är lång och kan inte bara handla om propagandafotboll. Man måste kunna hitta vägar att vinna även under svåra förhållanden. Det gjorde VSK: Manövrerade ut svårspelade lag som ett extremt defensivt Gefle och ett destruktivt, fult spelande, Skövde. Mot de sistnämnda tvingades Grönvitt både uthärda en dålig matta samt blåst och regn. Det är minnespaket jag öppnar lika otåligt som de andra. Segrarna har haft oerhört stor betydelse för säsongens utgång.
Sensommaren innehöll en liten formsvacka men den lyckades laget ta sig ur med minsta skada. Efter ett par omgångar av sämre spel åkte man ner till Växjö för att möta Öster i en av säsongens tuffaste bortamatcher. Väck var det sämre spelet och tillbaka fanns åter samma homogena lag som spelat så fantastiskt bra under sommaren. Det blev en sen kvittering av Öster men insatsen bådade gott. Tror den fungerade som en signal till både spelare och publik.
Det här klarar vi!
Vidare har vi Filip Tronéts sena avgörande mot AFC Eskilstuna som vållade säsongens största jubel. Vad härligt att plocka fram det minnet nu med en varm glögg till hands. Sist men inte minst, avgörandet. Gais hemma inför rekordpublik.
Nervositeten och de långa köerna inför och den rätt jobbiga första halvleken. Underläge i paus men en stark andra halvlek och två snabba mål av Jabir Abdihakim Ali. Euforiska känslor där och då. Sedan då det definitiva, ofattbara, overkliga, mirakulösa. Domaren, Magnus Lindgren, satte pipan i munnen och blåste av matchen och placerade VSK på allsvensk mark igen för första gången på 26 år!
Vilken känsla och vilka scener som utspelades på gräset som aldrig slutade att fyllas av fans. Många trogna klubben i 30, 40, 50 år. Eldsjälar som fanns där även när framtiden kändes hopplös och motståndet var Sylvia, Frej eller Valsta Syrianska. I deras tårar finner man det verkligt vackra med detta avancemang. Ja i kombination med Simon Johanssons lyriska glädje där någonstans bland horden av supportrar på planen. Han som upplevt lika mycket smärta på lika många okristliga idrottsplatser som dessa luttrade fans. I hans glädje finner man det verkligt stora med detta avancemang.
Någonstans i närheten intervjuades också Kalle Karlsson. Iklädd guldhatt och påtagligt tagen av stunden. Arkitekten bakom den här framgången. Han som lyft laget från botten, satt ett spel och haft en magnifik fingertoppskänsla när det kommit till att hitta spelare. Han såg av förståeliga skäl tagen ut men hans hjärna ligger bakom den skiss som slutligen burit till avancemang.
Vilken glädje det fortfarande är att plocka fram dessa minnen. Tror den nära på är jämförbar med barnet som får öppna sina julklappar omgiven av familjen i vardagsrummets värme. Just den här julen är det extra skönt att både blicka tillbaka och se framåt. Den 10 april marscherade vi på hoppfulla steg mot Hitachi och en bättre framtid. Vi kunde bara inte drömma om hur bra den skulle bli. 2024 inleder vi mot AIK på Friends. I en helt annan värld än den som varit vår så länge. Det lär bli det största bortaföljet någonsin och innebär starten på en fantastiskt spännande allsvensk comeback.
God Jul!
Henric Nilsson, VSK:are och flitig skribent
