John Erikssons fotbollskarriär har kantats av en efterhängsen ljumskskada.
Trots det så älskar han tillvaron i Grönvitt.
– Jag måste säga att det har varit det roligaste året hittills – och då har jag ändå inte spelat, säger John Eriksson till vskfotboll.nu.
John Eriksson (bilden) har varit VSK Fotboll trogen sedan han kom till klubben 2006.
Men en krånglande ljumske har stört karriären – och i vintras (januari) genomgick han en till operation för att få bukt med problemet, som har kommit och gått i flera år.
Allt sedan dess genomför han sin rehabiliteringsträning ytterst målmedvetet.
– Sedan har jag fått en kortisonspruta i ljumsken för att få bort den här inflammationen som de trodde låg kvar, för det blev inte riktigt bättre direkt efter operationen, beskriver John sin skadesituation när vskfotboll.nu får en pratstund med honom efter en träning på Swedbank Park.
Där var han med, precis som han har varit varje träning den senaste tiden.
– Det är grymt roligt – mycket roligare än att vara på gym och så där. Det är sån skillnad! Man blir så mycket mer motiverad så det är helt otroligt.
Smärtan gjorde dock att han fick kliva av en stund tidigare den här gången – en försiktighetsåtgärd.
– Jag löptränar i morgon, försäkrar han inför den gångna helgens träning i lördags.
Visst gjorde han det. Och att äntligen få träna med grabbarna syns ha gett honom en nytändning, även om hans attityd alltid är beundransvärd.
Ett ihärdigt kämpande för att ta sig tillbaka.
– Jag tänker så här: Vad ska jag annars göra? Fotbollen har jag hållit på med hela mitt liv och om jag skulle ge upp den, då skulle jag ge upp en stor del av mig själv.
Men inte många skulle hålla på som du gör?
– Nej, det tror inte jag heller. Jag har ju hört från många av mina kompisar: "Hur orkar du hålla på? Jag skulle ha lagt ner för länge sedan." Men jag vill verkligen ge det här en chans. Prova allting som går för mig.
Så mycket till spel har det tyvärr inte blivit i VSK Fotboll, åtminstone inte i A-laget.
Juniortiden minns han däremot med glädje. Särskilt säsongen 2008.
Då spelade VSK Fotboll JSM-kvartsfinal mot Brommapojkarna.
– Hela processen fram dit var rolig. Åttondelsfinalen mot Elfsborg (seger 2–0) var en perfekt laginsats. Det var en jätterolig match. Vi låg och försvarade oss hela matchen och sedan kontrade vi in målen.
Trots bristen på speltid är humöret på topp. Det har inte alls hindrat John från att ha kul.
Tvärtom.
– Jag måste säga... Det har varit det roligaste året i VSK hittills. Och då har jag ändå inte spelat. Själva omgivningen och så, stämningen i laget, det är riktigt härligt. Riktigt härligt.
Kan du beskriva det ännu mer?
– Alla kan snacka med alla, alla är träningsvilliga, alla vill vara här och köra extra. Vi är här fyra-fem timmar om dagen och bara är med varandra och utöver det så kommer vi ner på stan och är med varandra där också.
Under samtalet travar en av VSK Fotbolls närmast legendariska materialare förbi.
Bo Wallert utgör tillsammans med brodern Ulf ett riktigt radarpar i Swedbank Parks katakomber.
– De kan ju komma med en del roliga kommentarer ibland, säger John Eriksson om brödernas självutnämnda roll som glädjespridare.
En annan viktig pelare i VSK Fotbolls lagbygge är tränarstaben, under ledning av huvudtränaren Kalle Granath.
Vars samarbete med John sträcker sig långt tillbaka i tiden.
– Han är riktigt duktig. Väldigt engagerad och väldigt vaken i situationer. Han ger tips och säger sånt som man inte riktigt har tänkt på.
– Han ser till så att alla får ut det bästa. Så att alla hjälper varandra att bli bättre.
Det är ord att ta fasta på. Något som har gjort att VSK Fotboll efter årets vårsäsong placerar sig på andra plats i division 1 norra.
John Eriksson är imponerad.
– Matcherna har sett väldigt intressanta ut. Det ser väldigt bra ut och vi får i gång ett ganska bra lir när vi får i gång bollen.
Han nämner Grönvitts ungdom och hur han från sidan ser individer som växer.
Spelare som utvecklas.
– Personligheterna växer och de vågar verkligen ta för sig mer och mer på matcher när de kommer in i sina egna roller.
Tycker du att någon speciell spelare har iklätt sig ledarrollen eller kan alla ta den?
– Oscar (Pehrsson) har en ledarroll känns det som. Han är ju kapten, han leder laget bra, men annars så känns det som att det är sån härlig stämning i laget att alla kan ta den rollen om de skulle behöva det. Jag tror inte att det är någon som inte skulle våga. Det är lagets styrka.
Oscar och "Mackan" (Marcus Danielson). Det är tuff konkurrens på din position!
– Ja, det är ju det. De har gjort det väldigt, väldigt bra så det är svårt att slå sig in, men det är kul med konkurrens.
John siktar på att snart nog kunna utmana dessa två herrar. Men då måste han först bli kvitt skadan.
– Sedan är det bara att tuta och köra. Den här höstsäsongen vill jag gärna kunna vara med på träningar hela tiden – det skulle jag verkligen vilja.
– Om det inte skulle fungera nu blir det ny operation. Då ska de i stället för att bränna fast brosket ta bort det så att jag får nytt. Vad jag förstod skulle det faktiskt bli bättre. Men det brosket skulle inte vara lika bra – det är därför de inte har gjort det förut.
Hur uppkom egentligen skadeproblemen?
– Det var när jag kom upp i A-laget och den här träningsnivån som jag började känna av det. Det har förmodligen blivit någon slags överbelastningsgrej och legat och skavt hela tiden. Det har liksom kommit smygande.
Jag tänker att när man har varit skadad så som du har varit så har man börjat planera utanför fotbollen. Har du gjort det?
– Ja, ett litet mål är ju att plugga till pilot. Det är en grej som jag tänker på, som jag har vid sidan om, men det är först och främst fotbollen som jag satsar på. Pilot, det kan man bli när som helst.
Gör du något speciellt just nu. Pluggar?
– Jag pluggar Matte C, det gör jag. Jag jobbar lite grand, lite strötider några dagar i veckan kanske.
– Men det är mycket fotboll, så att man verkligen ger det en chans, slår John Eriksson fast.
Helt riktigt, inte sant?