Som anfallare värvades Patrik Grönvall år 2005 från då nyblivna Superettanlaget AIK. Efter att ha inlett som kantspelare, fortsatt som firad skyttekung, och tagit plats på Grönvitts mittfält är han nu åter på topp. Mållusten ska än en gång göra ”Grönis” till målskytten att lita på. – Det har alltid varit mycket mål, säger han i en stor intervju med vskfotboll.nu.
Trots sin unga ålder (23 år) har Patrik Grönvall hunnit uppleva mer än de flesta VSK:are. Och han är numera en av klubbens mest rutinerade spelare, då han spelat i grönvit tröja sedan 2005. Med det är han den ende som sedan dess under alla följande år representerat Grönvitt.
Då kom han från nedflyttade AIK, som han senare kom att stöta på i det årets Superetta. Under sitt första år i VSK Fotboll fick då 19-årige Patrik spela på flera olika positioner, och man minns bland annat hans viktiga framspelning i säsongsinledningen borta mot idag allsvenska Åtvidaberg, som ledde till en härlig 1-0-seger.
– Det började ganska bra på våren. Men jag blev bänkad under tredje tränaren några matcher. Sedan fick jag spela en del på slutet, säger han.
– Jag klarade av att spela yttermittfältare. Jag var ibland ytter i ett 4-3-3 i AIK. Men det är inte samma sak.
– Det är väl inte favoritpositionen men jag klarade av den.
Dessvärre åkte Grönvitt ur Superettan den säsongen, som knöts samman i och med AIK:s allsvenska avancemang som firades på gamla Arosvallen.
– Jag var inte med och spelade, så jag satt på läktaren och kollade, säger han. Det var ganska väntat att de skulle gå raka vägen upp.
Ni åkte ur serien redan under ditt första år i klubben.
– Det var ett väldigt turbulent år. Jag tror jag hade fyra tränare under det första året jag var här.
Därefter var det direkt satsning uppåt som gällde.
– Ja, vi kom väl trea första året, då det gick lite knackigt i början av hösten. Sedan vände det igen. Vi hade väl förhoppningar om att gå raka vägen upp igen, så det var en missräkning. Vi hade ett ganska bra lag.
Det riktiga genombrottet för Patrik kom under hösten 2007, i anfallspar med Temesgen Berhane. Då fick han äntligen förtroendet att spela på sin favoritposition, som anfallare. Positionsförändringen skedde i och med Hans Johanssons övertagande av tränarposten, efter Sören Cratz. Patrik testades på topp under en träningsmatch, och fick sedan vara kvar.
– ”Temme” och jag hittade ett bra samarbete. Det var väl första riktigt bra säsongen när jag fick spela på rätt plats, menar han.
Berätta lite om säsongen 2008.
– Då gjorde jag 14 mål i serien och fyra i cupen. Då är det lätt – lätt att leva, lätt att vara. Allting bara rullar på som om ingenting hade hänt. Det är roligt när det är så, förklarar anfallaren flytet han hade då.
Men ett jagande VSK lyckades inte gå upp till Superettan. Laget föll på målsnöret när Vasalund snodde kvalplatsen på bättre målskillnad, trots att VSK i sista omgången gjorde sitt jobb och hemmabesegrade IF Sylvia med 2-1.
Och under hösten blev det några matcher som ytter igen för Patrik, dock i en lite annan situation än tidigare.
– Då gick det rätt bra för vi hade ett bra flyt i laget och så. Mot Östersund hemma gick det bra, men det var några matcher sedan där det gick lite knackigt.
Du gjorde det riktigt bra mot Falun borta.
– Då spelade jag ytter och gjorde två mål. Det är lätt när allting flyter på och det går som det ska. Då är det lätt att spela på en annan position.
– Det är så många som hjälper till liksom. Alla är positiva och glada och har energi till att hjälpa en annan som inte är van vid den rollen. När det går lite sämre blir det mer fokus på att man ska klara sitt och sedan försöka hjälpa dem andra, istället för att hjälpa varandra direkt så löser sig det andra också.
Förra året spelade Patrik mestadels på den centrala mittfältspositionen. Defensivt har han testats där förut, i början av Norrettansejouren.
– Ja, Sören testade mig där några gånger. Jag spelade väl några träningsmatcher.
Men den gången var det på en defensiv mittfältsposition, där Patriks aggressivitet och löpvillighet kunde komma väl till pass. Det är egenskaper han alltid besuttit.
– Ja, det har jag väl, det måste jag säga. Det (aggressiviteten) har alltid varit en av mina främsta egenskaper i presspel och så. Det har jag alltid varit bra på.
Ifjol var det i den mer offensiva innermittfältspositionen han var tänkt att användas. Det föll ut ”sådär”, tycker han.
– Jag hamnade i ingenmansland kändes det som. Jag vet inte var jag hamnade. Tanken var väl att ”Lucio” skulle vara defensiv och jag mer offensiv. Men jag visste riktigt inte var jag skulle vara. Det var länge sedan jag spelade där.
– Jag gjorde ändå det bästa utav förra året, men sedan vet ju alla att det inte är min rätta plats. Jag kan bättre på andra.
Ja, närmare bestämt var det i moderklubben Värmbol han närmast var navet på mitten. Han tror att det var nere på pojklagsnivå. Och moderklubben har länge varit en verklig familjeangelägenhet. Mer förr än nu. Det var inte länge sedan farbror Leif Grönvall tränade klubbens ganska framgångsrika A-lag, som ifjol var nära att ta steget upp till Norrettan, i så fall på Hammarby TFF:s bekostnad.
Två av Patriks kusiner har också spelat i laget, men med en numera nere i Högaborg och en vid sidlinjen för rehabilitering ser det nu tunt ut med ”Grönvallare” i Katrineholms bästa fotbollslag.
– Det var ju verkligen ett släktingläger där nere, säger Patrik om den svunna tiden.
Under ungdomsåren var han något av en stortalang. Som 15-åring spelade han i landslagets färger, och gjorde det också ganska framgångsrikt. I en landskamp mot Finland år 2001 – 86:ornas alla första – spelade Patrik Grönvall från start, och med fyra mål säkrade han segern för de blågula. En sällsynt framgångsrik landslagsdebut.
Då spelade han med bland andra nuvarande Turkietproffset (Genclerbirligi) och förre MFF:aren Labinot Harbuzi och ÖSK-anfallaren Robin Staaf.
Resan från hemmet och Katrineholm bar lagom till gymnasiet vidare till en av Sveriges riktiga storklubbar. Ja, kanske den största.
AIK fick under några år dra nytta av den rivige anfallarens tjänster, och åren där var oerhört framgångsrika.
– Det gick ju faktiskt jäkligt bra där. Jag var lagkapten i juniorlaget och spelade centralt i ett 4-3-3, oftast i alla fall. Jag har varit med och tagit AIK:s första JSM-guld (år 2004).
Och visst fick han vara med och träna med ”Gnagets” A-trupp. Han var år 2005 med ”i princip alla träningsmatcher, men spelade inte alla”, som han själv uttrycker det.
Han kände att det nog var dags för en ny utmaning för att karriären skulle ta fart.
– Man såg ju på den truppen de hade att det skulle bli ganska svårt att ta en ordinarie plats och då kände jag det var dags att flytta på sig.
Hans kontrakt gick ut det året. Förhandlingsläget inför en övergång var således fördelaktigt. Det blev under våren en flytt till grönvita VSK Fotboll, för vilka han nu har spelat i fem år. Kommande säsong – den sjätte – innebär att han är en av lagets allra mest rutinerade spelare. En av de spelare som varit i klubben längst.
Det är dock inget som märks av särskilt ofta, förutom vid ett speciellt tillfälle.
– Det är väl när vi kör äldre mot yngre på träningen.
Åldersstrukturen i årets VSK är låg. Satsningen på ungdomen har betalat sig i en allt yngre representationstrupp. Laget känns i år mer homogent, menar Patrik. Stämningen verkar vara på topp.
– Alla är med och skojar och har roligt. Det lovar gott, tror han.
Och även om de rutinerade spelarna är få, tycker Patrik att det ändå finns en hel del erfarenheter och rutin att komma med.
– ”Bärra” och Oskar har spelat mycket allsvensk fotboll. Och det är så många yngre som har varit med på hög nivå. ”Mackan” har spelat för en allsvensk klubb och flera har varit med på landslagsläger. Av erfarenheter bygger man rutin.
Försäsongens matcher avslutades i och med förra helgens genrep mot IK Sleipner. Förlusten med 1-0 var givetvis inte vad man hade hoppats på, men Patrik såg ändå en del ljusglimtar.
Som det allt bättre samarbetet med Axel Johansson.
– Det funkade mycket bättre än det gjort tidigare, säger han. Vi har pratat lite, Axel och jag, och det kommer att lösa ju närmare seriematcherna det kommer. Alla är mer taggade och det blir liksom då den där tävlingsinstinkten kommer fram.
”Grönis” har i år spelat från start i de flesta träningsmatcher – varje gång som forward.
– Det känns skönt nu att jag blivit uppflyttad igen och att Kalle och de har gett mig lite förtroende.
Då hoppas givetvis ”Grönis” kunna betala tillbaka för förtroendet med en del mål. En upprepning av säsongen 2008 vore givetvis drömmen. På försäsongen har det blivit fyra mål på nio matcher, inkluderat Svenska Cup-matchen mot IK Frej (seger borta, 4-0).
Har du alltid varit en målskytt?
– Ja, det skulle jag vilja säga. Jag har en massa tidningsurklipp hemma som pappa och mamma sparade när jag var yngre.
– Det har alltid varit mycket mål.
Hur kommer det sig?
– Jag har förmågan att vara på rätt plats. Hamnar man på rätt plats får man ofta mycket bollar in i boxen. Ofta är man där och petar dit returer. Jag är lite hungrig och så, säger han.
Har du satt upp några individuella mål inför säsongen?
– Nej, det har jag inte gjort. Målet inom gruppen är att vi ska utvecklas och bygga inför nästa år. Vi har många unga spelare och har inga krav på oss så att vi ska vinna serien, med tanke på att det är ganska många bra lag som har kommit ner i serien också.
– Det får vi ta lite vartefter.
Hur långt kan laget nå då?
– Får vi behålla alla friska och hela, då tror jag att vi kan ta oss till en bra placering i år.
Tryggheten i årets VSK verkar vara stor. Laget har roligt tillsammans, och träningarna genomförs i hög fart och med bra intensitet. Under försäsongen har vi fått se ett stabilt VSK. Ett VSK som inte släpper till mycket bakåt, och som ser ut att vara bekväma i sitt spel.
– Vi satsar väl på att få ett ordentligt grundspel, förklarar Patrik. Så att alla vet, även de som sitter på läktaren, vet vad de ska göra när de kommer in.
Till nästa år tror han att en mer ”kaxig” målsättning kan vara på sin plats. Detta år bygger man.
– Om vi får in det (ovan nämnda), och får behålla alla spelare till nästa år, och kanske får in en eller två nya som kan gå in i en startelva – då tror jag det kan blir riktigt bra.
Det är i år mycket nytt i VSK Fotboll. I slutet av februari valdes en till stora delar ny styrelse, med Eva Svensson vid rodret. Utöver det flyttades många ungdomar upp i A-truppen, med vilken de tränar regelbundet, och även tränartrion är ny, och ung även den.
Tycker du det känns som en nystart?
– Ja, det tycker jag. Vi har ju fått i princip börja om från noll kan man säga. Det kan vara bra att inte ha några förväntningar.
Nu börjar intervjun närma sig sitt slut, och vi ser fram emot lördagens premiär mot Dalkurd. Patrik menar att han inte har så bra koll på Borlängelagets spelare och så, men längtar uppenbarligen efter matchen.
– Det ska bli riktigt kul! Vad jag har hört ska det bli mycket folk härifrån också som kommer. Det kan bli riktigt kul och vi får hoppas att vi får en bra start.