Rambo från Olberga

Natten var kall för laget, någon örebroare hade ”glömt” sätta på värmen i den stängda skolan. Huttrandes samlades laget i små grupper för att göra frukost innan det var dags för avfärd.

Visst pratade man lite grann om erfarenheten av att sova på luftmadrass i en skolsal. Trots allt är den erfarenheten alla svenska fotbollsspelares öde när laget är iväg på ungdomscuper. Men snackisen den här morgonen var dock inte gamla cupminnen. Den äran gick till chauffören på bussen.

När laget samlades utanför Iver Arena för avfärd presenterade sig chauffören med namnet Rambo, det var det man fick reda på då, senare skulle det bli mycket mer.  

Inte helt oväntat hade alla etablerade bussbolag tackat nej till att köra laget till Tirana, man bedömde riskerna som allt för stora. Till slut fick man tag i Bolles billiga buss utanför Göteborg som var beredda att åta sig uppdraget.

Chauffören (Rambo) var dock av lokal västmanländsk härkomst. Hans status som morgonens snackis berodde på den aldrig sinande ström av ord som kom ur hans mun. Han var i praktiken inte tyst en sekund. Tänk er en blandning av Lasse Kongo (Torsk på Tallin) och en tungotalande frikyrkopastor, där har ni personen som tryggt ska ratta VSK-truppen till Tirana.

Rambo hade ”underhållit” bussen med allsköns skrönor på vägen till Örebro. I frukostgrupperna diskuterades nu hur man skulle kunna överleva resan med detta unikum till människa. Att han med stor sannolikt kommer att driva bussresenärerna till vansinne och en för tidig död långt innan man var framme, kunde nog de flesta skriva under på.

I en av sina monologer som mickades ut i bussen hade Rambo stolt meddelat att han härstammar från Olberga, utanför Surahammar. För er som inte är närmare bekant med Olberga kan man säga att trots att det bara ligger några kilometer söder om Surahammars tätort, så är det en speciell plats.

Ni vet, vissa platser blir särskilda, människorna, historierna, vanorna och språket skapar en kulturell virvel som suger bort hela bygder från de vägar vårt samhälle normalt utvecklas på. Att stiga in i Olberga är att stiga in i något annat, lika på ytan men skrämmande när man förstår. Också dialekten är en västmanländska av särpräglad art. Mustig, grov och lokal skulle de flesta säga. Språkforskare har studerat platsen för att förstå hur hyperlokala språkliga sedvänjor hamnar i märkliga utvecklingsvägar.

Rambo har förkunnat för bussen att komma från Olberga är något alldeles speciellt. Man står inte någon efter när det kommer till mänsklig innovation, slår han fast.

Innovation á la Olberga tycks dock mest handla om avancerade hembränningsapparater. Hur man kommer undan med tjuvjakt och den onda statens beskattning av befolkningens magra tillgångar.

En av spelarna hade obetänksamt frågat Rambo hur han fått sitt smeknamn. Efter ett svar som ”underhöll” bussen i 45 minuter kom man nu överens i frukostgrupperna om att aldrig fråga honom något mer om någonting på hela resan.

– Tänk dig, en hel buss som cringear i 45 minuter, säger en av spelarna om upplevelsen och fortsätter:

– Det kändes som att vi inte hade någonstans att fly, att vi var fast i en galen berättelse som aldrig ville ta slut.

Vi återberättar delar av Rambos berättelse här för att ge er läsare in känsla för vad det är som försiggår i den lilla byn utanför Surahammar.

Tydligen hade Rambo (han vägrar att uppge sitt riktiga namn) varit på tjuvjakt i skogen mellan Olberga och väg 66. Sin vana trogen var det i gryningen en sommarmorgon när dimmorna fortfarande låg täta i undervegetationen som Rambo lätt bakfull staplade sig ut för att skaffa mat. På morgonens jaktmeny stod fågel.

Själva jaktmetoden var tämligen enkel, Rambo gick runt, rökandes och småpratande för sig själv. När en fågel flaxade upp framför honom drog han fram hagelbössan och sköt på känsla. År av träning hade givit honom betydande skicklighet att fälla byten i flykt. Dessvärre hann han aldrig se vad han sköt på, så det hade blivit lite allt möjligt som stupat genom bössans försorg genom åren, inklusive fridlysta fågelarter. Inte för att Rambo hade någon aning om sådant eller för den delen brydde sig.

Denna morgon fällde han en fasan på detta vis och han gick mot bytet med jaktkniven i högsta hugg för att ta rätt på det. Precis när han böjer sig för att plocka upp fågeln dyker en apporterad jakthund upp från ingenstans.

Tydligen fanns en annan jägare i närheten vars jakthund fått vittring på den skjutna fågeln.

Nu händer allting väldigt snabbt. Rambo ser hunden sakta in för att sätta käftarna i fågeln och ge sig av med hans byte. I Rambos värld kan inget sådant få hända, det är hans fågel.

Utan att tänka vidare på saken kastar han sig över hunden med kniven i högsta hugg och gör processen kort. Ett gny från hunden är allt som hörs innan allt blir tyst. När hundens ägare och Rambos granne tre hus bort kliver ut ur skogen står Rambo fortfarande lutad över hunden med den blodiga kniven i handen.

Till skillnad mot mer normala samhällen där det skulle bli stor skandal om jaktbrott, brutalt hundmord med polisutredning och rättegångar som följd, ser man till att lösa sånt här inom samhället.

I Olberga har fortfarande byteshandel en framträdande plats när affärer skall göras upp. Några kontanter byter inte ägare när Rambo nu ska kompensera hundägaren för hans bortgångna jakthund. Visst, Rambo får slita vid hembränningsapparaten och det blir rejält med potatis som ska ges bort under några år, men på det hela taget glöms incidenten bort av byn ganska snart.

Minnet som återstår är dock Rambos smeknamn som han tilldelas av bygden. Sen den dagen är han Rambo med hela Olberga. Rambo själv tycks känna en inte obetydlig stolthet över att bli kallad just Rambo, trots omständigheterna. Han har helt slutat använda sitt riktiga namn och han vägrar att uppge det oavsett vem som frågar. För världen är han Rambo – Rambo från Olberga, kort och gott.  

Stötta VSK – swisha en slant till Den längsta resan

Kopiera till swishappen: 1233490947

Uppdatering: Ni hjälpte laget att muta sig in på Eyravallen för att träna – 2 900 kronor swishades in till kampanjen. Tack!Resan fortsätter

Förklaringar och friskrivande

Den längsta resan är en insamlingskampanj för VSK Fotboll som drivs av VSK Fotboll där allt innehåll är producerat av ideellt arbetande personer som älskar VSK. Insamlade medel går till de presenterade syftena i sin helhet. Den totala summan av insamlade medel presenteras löpande i kampanjens inlägg.

Styrelsen i VSK Fotboll har beslutat att insamlade pengar skall fördelas lika mellan klubbens verksamheter (barn/ungdom, akademi, herr och dam). Innehållet i Den längsta resan är uppdiktat. Alla former av likheter till verkliga händelser eller verkliga personer är ren tillfällighet och oavsiktliga, om inte annat anges i berättelsen.

Alla nu levande personer som förekommer med sina riktiga namn i berättelsen har fått godkänna sammanhangen och texterna i vilka de figurerar. Det samma gäller för de sponsorer som förekommer i berättelsen.