Uppbrottet
Ibland när vi drömmer svävar vi iväg. Våra kroppar lyfter och vi kan betrakta saker från ovan. Ofta är det lite skrämmande och otäckt, vi är inte vana. Intuitivt är vi rädda och på vår vakt.
Det är en speciell och märklig känsla att sväva i luften.
Ta ett djupt andetag…
och ett till…
Låt känslan av att sväva komma till dig.
Tänk nu att du promenerar. Du promenerar vid infarten till Rocklundaområdet. Framför dig något till vänster har du Iver Arena, rakt fram lite till höger Friskis & Svettis.
Nu lyfter du. Du stiger upp i luften och svävar, känslan är där nu. Rädslan men också kittlandet av att ha lämnat jorden.
Du glider sakta in över Iver arena, över bortastå, in över en öde plan. Över mittcirkeln stannar du till. Det känns lite tryggare nu och du märker hur regnet träffar dig, det är ruggig och grå vårdag där uppe i luften.
Nu stiger du lite grann och flyter iväg mot hockeyladan. Framför och nedanför dig vid Ivers huvudentré öppnar scenen upp sig för dina ögon.
En buss
Väskor, utrustning, mat och allsköns saker är uppställda i högar och väntar på att stuvas i bussen. En person gormar och tycks sköta om packandet. Tar man bort den rösten är det alldeles tyst.
Regnet strilar sakta, små grupper av människor står samlade under paraplyer. I dessa coronatider är det rejäla avstånd mellan grupperna. En person i skyddsutrustning går runt mellan samlingarna och tycks testa vissa av de närvarande.
Det är uppenbart att en resa ska anträdas.
Du glider sakta framåt för att se bättre och stannar till precis ovanför bussen. Nu hör du snyftningarna, du känner sorgsenheten som strömmar mot dig och du kan nästan ta på oron och spänningen som finns i luften. Det här är inget roligt avsked.
Den längsta resan ska ta sin början.
Din uppgift är att följa bussen – sväva med den på resan mot det okända – följa den på vägen genom Europa.
– Det här är tufft, riktigt tufft, säger lagkaptenen i truppen, Simon Johansson. Att ta avsked från sin familj och inte veta hur det kommer att gå är hemskt. Samtidigt, det är en fantastisk resa mot Tirana, att få se fram mot att spela finalen, slår så klart allt i våra fotbollsliv.
– Vi är rädda för det som väntar oss på resan, ingenting är klart eller ordnat, vi får ta det som det kommer. Jag hoppas allt ska gå bra men att inte veta och inte ha kontroll är ingen skön känsla, säger lagkaptenen.
– Det enda jag kan säga just nu är att vi behöver allt stöd vi kan få från alla Grönvita där ute och alla Västeråsare. Det här kommer bli vårt livs äventyr, både av bra och dåliga anledningar.
De sista tårarna torkas och så rullar då bussen sakta iväg genom ett öde Västerås. Fort kommer det inte att gå. Motorvägarna är avstängda och hastighetsbegränsningen är satt till 50 km/timmen i hela Europa. Ett sätt att få människor att inte resa och minska risken för olyckor som exponerar räddningspersonal för smitta.
Det är tyst i bussen, det finns liksom inget att säga. Landskapet utanför Västerås rullar sakta förbi spelarnas ögon. Allt är öde och verkar övergivet. Kolbäck, Munktorp, Köping passerar förbi i stilla tomhet. Målet för dagen är Örebro och ett träningspass på Eyravallen.
Mellan Valskog och Arboga händer det som det börjat rapporteras allt oftare om av de få som vågar sig ut på landets allfartsleder – lokala vägspärrar. Bussen stoppas resolut av Arbogas covidmilis. En slags hemvävd samling människor som tagit uppgiften på sina axlar att skydda lokalsamhället från importerad smitta. Nu avkrävs hela bussen på negativa provsvar för covidsmitta, annars får man inte passera. Som tur är testen bara några timmar gamla och bussen eskorteras genom Arboga av en gammal Volvo 242:a med dekaler på sidorna som stolt annonserar medlemskap i den lokala milisen.
Eftermiddagen har kommit och bussen har nått fram till sin destination, Eyravallen. Nu väntar ett träningspass och sen övernattning i en stängd skola. ÖSK har haft vänligheten att låna ut anläggningen gratis till laget 1.5 timme. Pengar är det ont om så gesten uppskattas av alla.
Laget släntrar ur bussen och vandrar mot entrén. Allt är helt öde och den Max-restaurang som finns inbyggd i arenan är stängd och igenbommad. En bit utanför grindarna möts man av en man som verkar vara vaktmästaren som ska låsa upp.
Hans gnälliga örebrodialekt skär igenom det tjocka munskyddet och skorrar i öronen på de som samlats. Det går inte att ta miste på vart man hamnat. Han hälsar välkommen och vänder sig till tränarstaben och meddelar rakt ut att han inte tänker släppa in laget för träning om han inte får 1000 kr under bordet.
När tränare och lag protesterar och hänvisar till löftet från ÖSK meddelar han bara kallt att ”här är det jag som bestämmer – vill ni träna så betalar ni – speciellt ni från Västerås”.
Ordväxling uppstår men han ger sig inte och en spelare ringer upp en tidigare VSK-spelare från Örebro som får försöka tala mannen till rätta. Denna manöver lyckas inte. En annan spelare får tag i klubbchefen i Rynninge IK och frågar om att få låna deras plan. Det går tyvärr inte då östra delen av Örebro är i karantän.
Till slut får laget bita i det sura äpplet och använda 1000 kr från bränslebudgeten för att kunna träna. Det var inte den här starten på resan som man behövde.
Den enkla sanningen nu är att det fattas pengar till bränsle som ska ta buss och trupp ned till Tirana.
Kan vi hjälpa spelarna med 1000 kr så att de kan träna utan att riskera att fastna senare på resan. Om du har möjlighet – swisha på numret nedan.
Tack!
För kopiering till telefonen: 1233940947